Han tystades ned av sjukhuset

UPPDATERAD När läkaren Stefan Branth påtalade brister vid Akademiska sjukhuset i media hoppades han på debatt. I stället blev han tystad av sjukhusledningen och bemött på ett sätt som till slut fick honom att säga upp sig.

Nyårshelgen hade precis passerat när överläkaren Stefan Branth insåg att han hade fått nog. Tillsammans med resten av personalen på akuten vid Akademiska sjukhuset hade han kämpat sig igenom ännu en högtidshelg full av överbeläggningar.

Dessutom hade Arbetsmiljöverket bara några dagar tidigare riktat skarp kritik mot sjukhuset för att belastningen på personalen var för hög. Ändå tycktes ingenting hända.
– Vi var flera som hade påtalat de här problemen för sjukhusledningen ett antal gånger, därför att det var problem som hela tiden återkom. Och sjukhusledningen hade suttit i möten och pratat om det, men de kom aldrig fram till något. Ingenting hände, säger Stefan Branth.

Därför fattade han beslutet att gå ut i media och berätta om situationen i hopp om att få igång en diskussion som han trodde skulle leda till förbättringar. Först ut var en intervju med Sveriges radio.
– Jag berättade bara som det var. Vi hade inte tillräckligt med plats på akuten. Vi fick lägga människor i skrubbar och i korridorer och dessutom skicka hem dem tidigare än vi egentligen ville, säger Stefan Branth.

Även UNT hade bokat in en intervju med honom angående problemen på sjukhuset, som skulle göras dagen efter. Men den intervjun ställde Stefan Branth in i sista sekund. I stället hänvisades tidningen till chefsläkaren Ulf Hanson. När Stefan Branth fick frågan om han hade fått munkavel svarade han endast ”inga kommentarer”.
– Jag orkade inte säga något mer, jag mådde för dåligt. Jag hade precis haft ett möte med chefsläkaren som fört fram sjukhusledningens ord. De hade diskuterat arbetsrättsliga åtgärder kring mig. Jag blev helt chockad. Hur ska man tolka det? Det är ju en inlindad version av att säga: tyst, annars får du inte behålla ditt jobb, säger han.

Men följderna av Stefan Branths uttalande i media slutade inte där. Sjukhusets kommunikationsavdelning skickade även ut ett pressmeddelande – både internt och till media – där de hävdade att överbeläggningarna var under kontroll och att det inte hade funnits några patienter som tvingats ligga i skrubbar och korridorer.
– Det var ju det samma som att gå ut och säga att jag hade ljugit. Jag är ändå hårdhudad men jag kände mig som en tillrättavisad liten skolpojke. Det var otroligt obehagligt.
För att få upprättelse försökte Stefan Branth få andra i sjukhuspersonalen att gå ut och bekräfta hans uppgifter. Men ingen ville ställa upp.
– Många var rädda och oroliga över att det skulle påverka deras jobb. Och jag förstod dem, det är inte lätt att stå på sig i sådana här situationer.

Men helt ensam var inte Stefan Branth. Läkarförbundet reagerade starkt mot ledningens agerande. Anna Rask-Andersen, ordförande i Upplands allmänna läkarförening, hade dessutom själv fått bekräftat att bristerna som Stefan Branth påtalat stämde.
– Jag hade själva varit och pratat med personalen som bekräftat överbeläggningarna. Vi såg sjukhusledningens agerande som mycket olustigt, det handlar ju om yttrandefrihet. Dessutom var Stefan Brandth en facklig representant som uttalade sig i en arbetsmiljö- och patientsäkerhetsfråga, säger hon.
Förbundet övervägde därför att göra en JO-anmälan men ändrade sig så småningom.
– Den enda anledningen till att vi inte gjorde en anmälan var att ledningen bad om ursäkt och de fick gå en kurs i just meddelarfrihet, säger Anna Rask-Andersen.

För Stefan Branth räckte dock inte det. Han fortsatte att gå till jobbet med en klump i magen. Till slut valde han att säga upp sig från sin heltidstjänst som överläkare, efter nästan 20 år på Akademiska.
– Jag pallade inte längre eländet och därför slutade jag. Det finns en stämning och hierarkisk tradition inom vården och läkaryrket som tyvärr skrämmer folk från att våga prata om brister. Cheferna tar ofta kritik personligt och vill tysta ned problem. Jag vet inte vem det är de försöker skydda genom att bete sig så, men det är i alla fall inte patienterna.

Click here to read the complete article