Så blev Malmö en av Sveriges fattigaste städer

Malmö har på fyrtio år gått från välmående arbetarstad till en av landets fattigaste kommuner. Skyhög arbetslöshet. Stor invandring. Växande klyftor. Social oro. ”Staden är en tryckkokare”, säger professor Tapio Salonen. På många sätt är Malmös kris hela Sveriges – fast värre.

Den gamla övergivna ubåtshallen är så stor att MFF utan vidare skulle kunna spela hemmamatch här.
Betonggolv. Tegelväggar. Fönster som grott igen. Högt däruppe under taket hänger jättelika kranar från traverser. En salt vind drar in genom öppna portar.
I bortre änden av lokalen står ett par långtradare, så långt borta att de ser ut som leksaksbilar.
Bill Stolpe tittar sig omkring.
– Så här tomt har det inte varit sedan lokalerna var nybyggda, konstaterar han.
Det har gått femtio år sedan Bill Stolpe började jobba på Kockums. Då byggde han båtar. Över sjutusen arbetare och tjänstemän cyklade varje morgon till varvsområdet med sina matlådor på pakethållaren. Det var andra tider. Nästan ingen gick arbetslös i Malmö.
– Den som kom till Kockums och frågade efter jobb en torsdag kunde börja på måndagen, säger Bill Stolpe.
Med något drömskt i blicken visar han runt i de väldiga industrihallarna.
– Där borta i den gamla utrustningshallen byggde vi ubåtarna i Sjöormenserien. Där borta Näcken. Där i ubåtshallen, som nu är skola, monterade vi Västergötlandsubåtarna, berättar han.
När varvet så småningom gick i graven flyttade vindkraftverkstillverkaren EWP in. Bill Stolpe följde med.
Men efter sexton år är det nu slut även med den produktionen. Företaget flyttar till Landskrona, som erbjuder bättre villkor. Därmed lämnar den sista resten av tung industri Västra hamnen. Och Malmö går miste om ytterligare tvåhundra fabriksjobb.
Click here to read the complete article