Var är protesterna mot folkmordet på kristna?

När man talar om kristna offer och muslimska förövare börjar den mest engagerade aktivist för mänskliga rättigheter att flacka med blicken, skriver Erik Helmerson.

Vad är det egentligen för fel på er?

Frågan ställdes till Andrew Bennett, före detta kanadensisk ambassadör för religiös frihet, när han talade inför en judisk grupp. Ämnet var förföljelsen av kristna i Mellanöstern och de judiska åhörarna skakade på huvudet när de hörde om det utrotningshot som de kristna nu lever under i det som en gång var kristendomens kärnländer.

”Om det hade gällt judar skulle vi ha protesterat konstant. Vi skulle ha ansatt politiker och varit ute på gatorna varenda dag. What’s wrong with you people?!”

Jag träffar Andrew Bennett när han är i Stockholm för möten med UD och riksdagsledamöter. Tjänsten som ambassadör för religiös frihet lades ner av Kanadas nya regering – arbetet ingår nu i en större portfölj för mänskliga rättigheter. Bennett själv är i dag engagerad i bland annat organisationen International panel of parliamentarians for freedom of religion or belief.

Där arbetar parlamentariker från 60 länder mot religiös förföljelse. Dock inga svenskar. När Bennett i fjol var med och grundade en internationell kontaktgrupp för religionsfrihet kom ingen respons alls från Sverige. Det är inte förvånande. Engagemanget för dem som förföljs i religionens namn har visserligen ökat i Sverige, men från pinsamt låga nivåer.

Kristna är i dag den klart mest förföljda religiösa gruppen globalt. IS blodiga frammarsch har varit katastrofal för alla icke-sunnitiska grupper, såväl kristna som muslimer och icketroende.

Men det finns så många märkliga föreställningar när man talar om denna förföljelse. Många i västvärlden har fortfarande förtvivlat svårt att tänka sig en kristen som ett offer. När förövarna dessutom är muslimer – som i Mellanöstern – går hjärnan i baklås och till och med den mest engagerade aktivist för mänskliga rättigheter börjar flacka med blicken.

Svenska kyrkan får ofta kritik för att den predikar för tyst i dessa frågor. Senast i debatten om kampanjen #mittkors. Det finns en rädsla för att man genom att stötta kristna skulle stigmatisera muslimer. Men det är en märklig inställning.

Skulle man avstå från att protestera mot Israels behandling av palestinier av rädsla för att peka ut judar? Ska man inte ta ställning för den förföljda muslimska gruppen rohingya i Burma för att det kan demonisera de buddhister som trakasserar dem?

Den som vill belysa de kristnas situation anklagas för att inte vilja tala om andra grupper. Det är ju nonsens”, säger Andrew Bennett.

”Muslimer är den näst mest förföljda gruppen, vi behöver inte glömma dem bara för att vi engagerar oss för kristna.”

Man får också akta sig för att se situationen i Mellanöstern som ett religionskrig. Även om de kristna alltid varit en utsatt minoritet, ofta under press och ibland utsatta för direkta folkmord, har olika religiösa grupper kunnat existera sida vid sida i mer än tusen år. ”Vi kristna kan leva med islam, men inte med muslimsk extremism”, säger en syrisk biskop i Svante Lundgrens bok ”Stanna eller inte stanna” från 2011.

Så vad är det egentligen för fel på oss? Var är de starka röster inte minst till vänster som alltid annars protesterar mot rasism och förtryck?

”Vad de kristna, liksom yazidierna, står inför i Mellanöstern är ett rent existentiellt hot”, säger Andrew Bennett. ”De riskerar att utrotas. Och de tillhör Mesopotamiens urbefolkning.”

Click here to read the complete article