VISSA SÄGER ATT VI HAR STRIDIT TILLRÄCKLIGT NU. HUR KAN DE SÄGA SÅ?”

Det tar två timmar att flyga från Stockholm till första världskriget. Det är så det ser ut, längs frontlinjen i östra Ukraina.

I fem dagar rapporterar Expressens Magda Gad och Christoffer Hjalmarsson från Europas bortglömda krig.

De berättar om livet på båda sidorna om fronten – vi börjar i öst och rör oss sedan västerut.

På en jordhög står en flicka som vill vara med sin pappa. Pappan ligger under jordhögen.

Lik har hittats i källare, människor pratar om apokalypsen, mammor har tagit upp vapen.

När mörkret faller åker jag mot frontens östsida, himlen tänds upp av raketer och marken skakar.

Det är krig i Europa. Ett krig som får pågå i tystnad.

Pappa, jag vill vara med dig. Kan jag komma till dig?

Efteråt är det tystnaden jag kommer ihåg. Flickans tysta kropp på jordhögen. De fyra röda nejlikorna i hennes hand.

De tysta skelettgatorna vid fronten.

Utbrända fasader, förvridet stål som inte längre bär upp något, fönster gapande som tomma käftar med tänder av krossat glas.

Det tysta niovåningshuset. Skuggor som rör sig därinne och steg som hörs i en trappuppgång där steg inte ska höras. Svarta kängor som kliver ut ur en port där ingen längre bor.

Den ena mannen håller upp en automatkarbin. Den andra suger in kinderna och blåser ut grå cigarettrök i den ännu gråare luften. Den tredje har lika mycket utstrålning som en pistolmynning.

Pistolmynningen vill se papper, tillstånd. Hans ribbmössa är neddragen ända till ögonvitorna.

I samma stund som jag sträcker fram mitt presskort, som är värt mindre än dålig tobak i de militära zonerna, och han verkar tveka över vad han ska göra med en västjournalist som står på östra sidan av fronten, framför hans position, börjar det knattra bakom huset. Automateld. Några tyngre smällar.

Click here to read the complete article